Nu har det varit 3 lättåkta långlopp på rad och taktiken har diskuterats men inte analyserats enligt mig. I stort sett alla som haft chans att vinna har efteråt hävt ur sig olika anledningar till att just dem inte lyckats, så även jag... Nedan gör jag en liten analys av Cykelvasan, förra helgen gick Grenserittet och där utspelade sig loppet i stort sett på samma sätt.
Läste i morse att Jens Westergren skrivit på Facebook att det visst går att vinna Cykelvasan solo. Även om jag direkt efter målgång har sagt att det är svårt eller till och med omöjligt så är det klart som fan att det inte är någon omöjlighet att gå solo, särskilt inte om man har bästa benen i klungan.
Jag har varit en av många som sagt att banorna är för lättåkta och det därför blir en stor klungspurt. Visst blir det svårare att vinna solo men i år var det inte många som gjorde ett försök. Nu är det ju faktiskt så att banorna är klara på förhand och vi som tävlar måste rätta oss efter banornas profil och svårighetsgrad och inte tvärt om. Både Cykelvasan och Grenserittet riktar sig till den breda massan och för att alla ska kunna delta även på enklare cyklar och med sämre fysik bör banan vara lättåkt för eliten medan en motionär som är van med asfalt och grus tycker att Cykelvasan är både teknisk och krävande.
Vissa tycker att en värdig vinnare är den som dragit klungan mest och hårdast, jag tycker att den som är först över mållinjen utan att bryta mot några regler är den värdiga vinnaren. Att Cykelvasavinnaren Jesper Dahlström är en av dem som drog mycket de sista milen är inte så konstigt eftersom han ville hålla farten uppe för att slippa attacker då han vet att han är favorit i en spurt. Det fungerade riktigt bra som alla vet! Den enda riktiga attacken stod Johan Landström för, Wengelin "bryggade" upp och de hade en lucka några kilometer men blev inhämtade av en samarbetande klunga. Jag försökte med ett par stötar sista kilometrarna in mot mål men hade för dåligt tryck i buggarna för att köra ifrån en klunga där hälften satt med pigga ben.
En annan sak man kan göra om man vill vinna på åkstyrka är att köra sönder gruppen uppför eller där det är lite bökigare. För att detta ska lyckas måste man göra det ordentligt och gå på rött så det svider i benen ett tag. Tony Longo försökte med detta redan i startbacken utan att lyckas. I Oxberg försökte han igen och det var nära att det blev en mindre tätgrupp på 5-6 pers men även detta blev snabbt inhämtat då det gick lite för sakta utför.
Att tro att man ska kunna köra isär gruppen där det är lättåkt är bara dumt, det ger snarare motsatt effekt då färre vågar/orkar attackera. Vet inte hur mycket förre watt man behöver dra om man ligger bakom när det går i 40 km/h men det är bra många... I kantvind är det en bra taktik men under Cykelvasan blåste det inte särskilt mycket.
Att det sedan blir stök och vingel när 15-20 mtb-åkare ska in på ett upplopp med kurvor, trottoarkanter och rondeller är ju ingen nyhet utan något man måste räkna med. Dahlström tog det säkra före det osäkra och drog igång tidigt, han fick en stooor lucka direkt och det var inga problem att hålla in mot mål. Jag själv valde fel sida om en cyklist precis när Dahlström kom i full fart och blev instängd... Men eftersom jag inte är en spurtare så måste jag ha lite tur med luckor osv. för att komma långt fram i en spurt.
Jag ångrar att jag inte attackerade tidigare, särskilt att jag inte kontrade när Landström och Wengelin blev inhämtade...
 |
| Här ligger jag sist i klungan och funderar var jag har som störst chans att göra en attack som håller till mål... Foto: Adam Steen |
Idag tog jag rekord 4 ggr om i en backe jag brukar ta tid i och igår körde jag 5.20 timmar med skidåkarna
Adam Steen och Daniel Olsson i fin fart där jag drog nästan hela tiden utan att bli trött. Så jag har fin form som jag säkert kunnat använda bättre... Nu blickar jag mot Långlopps SM, där behöver vi inte fundera lika mycket utan den tuffare banan i Hässleholm lämpar sig endast för hårdörning!
/Darvell
