Jag lever.

Äntligen, som ni har längtat. Och som jag har längtat.

Har hänt en hel del sedan jag informerade resten av världen vad jag har för mig. Bilade ner till Tyskland och Munsingen för snart 2 veckor sedan. Körde ett sprintlopp lördagen den 18 april, hade riktiga pangpangben och lyckades få köra A-finalen med storgrabbar som Näf, Hermida, Milatz, Gujan och min landsbroder Wengelin. Inte alla dagar man får trycka heltidsproffs på en sprintbana.

Wengan 5a och jag 6a. En tysk undrade vad det var för fel på oss, cyklister skulle inte vara så stora...

Dagen efter var det dags för Bundesligarace och U-23 klass. Kände direkt att jag hade kanonben och var upp på tredje plats efter något varv, sedan fick jag punka och bytte hjul och körde imål som sexa efter vinnande Wengelin. Klart godkänt med tanke på punkan, tråkigt bara med dom pangpangbenen...

Styrde minibussen mot Offenburg där vi tillbringade en vecka med solsken och kanoncykling och en världscup i söndags. En jävla världscup. Vill helst bara glömma den. Har aldrig någonsin haft så dåliga ben som jag hade i söndags. Ingenting stämde. Tänker inte skriva något mer om det heller. Det är gårdagen problem. Nu ser jag bara framåt..

Anlände till hotellet i frityrBelgien idag. Samma hotell som vi bodde på för två år sedan då jag lyckades vinna junior världscupen här.. Dom har kvar champagnen jag gav dom. Nu när man är 20 kanske man skulle smaka lite..

Nu vet ni att jag lever iallafall. På söndag ska jag köra fortare än vad jag någonsin gjort förut...